DSC_0460

Det är många år sedan nu, rättare sagt 1996 som jag var kursledare på en kurs i ABF:s regi. Jag blev tillfrågad med kort varsel eftersom ordinarie kursledare blivit sjuk och inte kunde hålla kursen. Det var lite otydligt vilken typ av kurs det var. När jag frågade kvinnan som ringde upp mig fick jag till svar att hon inte riktigt visste vad det var för kurs. – Nåt med kroppsspråk, var det svar jag fick. Inte speciellt mycket att gå på. Så jag började första kurstillfället med att fråga deltagarna vilka förväntningar de hade och utifrån deras svar förstod jag att det var en: ”Våga tala Kurs”.

Det var tolv deltagare – kvinnor – vars förhoppning var att våga tala inför en grupp människor, exempelvis inför sina kollegor på jobbet. När vi samtalade om varifrån denna rädsla för att tala inför andra kommit, var 90% övertygade att det var från skolan, när de tvingats att redovisa inför klassen och många gånger blivit både hånade och utskrattade på grund av sin nervositet. Många berättade också om korkade, ogenomtänkta och ibland rent elaka kommentarer även från lärare, som man kan tycka borde förgå med gott exempel och inse vikten av ödmjukhet inför dessa situationer.

Det finns undersökningar som visar på att vi är mer rädda för att tala inför en grupp än för döden, spindlar, ormar och att störta med ett flygplan. Med andra ord är det många som delar denna rädsla.

Syftet med min ”Våga tala kurs”, var just att våga, jag la ingen energi på att lära ut olika tekniker utan fokuserade på att deltagarna skulle känna sig bekväma i att ”göra bort sig” utan att få ångest, panik och börja tänka en massa negativa tankar. När man lär sig hantera denna utsatta situation, fixar man även att tala inför andra. Till min hjälp hade jag bland annat en del dramaövningar som jag fått med mig från min estetutbildning som jag gått på Strömbäcks Folkhögskola.

Vi träffade vid fem tillfällen och hade fantastiskt roligt ihop. Någon vecka efter avslutad kurs fick jag ett handskrivit brev från en av mina kursdeltagare. Ett vackert skrivit brev med en UTVÄRDERING av kursen. I dagens samhället är ett handskrivit brev så genuint speciellt och jag blev så glad över att jag sparat det. Och visst blir jag glad och varm i hjärtat när jag återigen läser igenom brevet.

– UTVÄRDERING –

Umeå 27/3-96

Kursen: Kroppsspråk – Andning – Röst

”För att börja i någon ände, så orsaken till att jag ville gå den här kursen var att jag ville lära mig att Tala inför människor. För att fortsättningsvis berätta om mig själv så har min skräck inför att göra just detta under åren utvecklats till en rent social fobi, som jag medicinerats för i ca ett år snart. min fobi har gjort mig socialt handikappad, där jag blivit nödsagd att säga ifrån, tacka nej och alltid vara på min vakt för att slippa bli utsatt för att bli utsatt., om du förstår vad jag menar!

Det hela har naturligtvis medfört en negativ livssyn, där det mesta blivit till besvärligheter då självförtroendet haft en ständigt sluttande kurva. Istället för att ”bara” fylla trettio i höstas, önskade jag att jag fick fylla det dubbla som min mor.

I samband med min medicin, med mitt beslut att ta itu med min tillvaro, min flytt till en ny stad OCH äntligen VÅGA börja den här kursen, så började mitt liv sakterliga förändras. Den här kursen som jag egentligen tänkte börja med min kompis (min BÄSTA väninna) har överträffat mina förväntningar med hästlängder. Just då det varit så roligt ända från början. Och för att det  varit på det psykologiska planet, mer än på det praktiska. (Eftersom jag varit ett ”psykologfall”) Vidare: För att man kan titulera kursen Positivt Tänkande också. Att bejaka! Att vara spontan! Att våga vara löjlig! Att vara positiv, glad, fnittrig.

Den här kursen har varit PRECIS VAD JAG BEHÖVDE! Som mitt liv och min tillvaro har sett ut. Sen om jag, någonsin kommer att tala, hålla en redovisning inför en klass utan att få hjärtklappning, det vete sjutton. Men det spelar en mindre roll, för det finns ju dessa betablockerare som tydligen är ofarliga i liten dos och om de används vid enstaka tillfällen. Och det är så bra att de finns. för nu tror jag faktiskt att jag kommer att våga börja studera igen. Äntligen.

Susanne, du har varit så bra. Inte som en vanlig ”kursledare”. Mer som en av oss! Jag skulle älska att fortsätta kursen, hellre till hösten med många tillfällen till övning, än en intensivkurshelg. Hör av dig!”

Kram Magdalena

Tänk att jag varit en liten bidragande orsak till att Magdalena vågade börja studera igen. Undrar vad hon gör i dag?

Ha en fin dag/Susanne

 

DSC_0459

År 2003 utbildade jag mig till hälsocoach på Vindelns Folkhögskola. I utbildningen ingick det att vi skulle hålla en föreläsning för klassen. Det var inget nytt för mig, men ämnet hade jag inte berört tidigare på det sätt jag gjorde denna gång. Om jag inte minns fel var rubriken: Att växa upp i en dysfunktionell familj. Vi fick ge varandra feedback som skrevs på lappar som vi fick behålla. Jag har sparat dessa och plockar fram dem ibland när jag behöver påminna mig själv om att jag duger. Skryt eller inte, men här får ni ta del av den feedback som jag fick av mina klasskamrater samt av den lärare som deltog.

Tack, för att du öppnade dig och delade med dig om ditt innersta, det är styrka! Funderade lite om känslomässigt handikapp, att man behöver inte haft vuxna som druckit för att bli känslomässigt handikappad. Det kan ju bero på hur man blivit bemött som barn./Linda

Tack Susanne, för att du delade med dig av dina erfarenheter. Jag är glad att du även använde ordet dysfunktionella familjer. Jag känner igen mig i mycket som du tog upp trots att inte missbruk varit problemet./Ulrika

HejHej! Jättebra! Man känner igen sig själv på vissa områden, (känslorna). Du gav mig en tankeställare. Jag måste börja jobba med mig själv, fast jag tycker att det är jättesvårt. Ska börja gå på samtal, vet inte riktigt vart ännu. Jag skulle vilja att du kopierade dikterna och de andra papperen åt mig. men det skulle ju du! En bra vägledare. Svårt att skriva ner… Jag är jätte imponerad av dig! du är så stark, de ska jag ocksp bli! Bra gjort av dig! Kram Elisabeth

” Tack Susanne för en fantastisk föreläsning!!! Så stark du är! /Anita ”

” Hej Susanne! du är jätteduktig som orkar ta upp detta. att delge andra människor det du upplevt. Antar att det är ett sätt att bearbeta det hela själv också. Har tänkt på och läst denna dikt (Sinnesrobönen) då pappa var sjuk. Att acceptera och utifrån det gå vidare steg för steg. Bra att hålla föredrag om detta, behövs absolut i samhället. /Susanne”

” Hej Susanne och tack för din berättelse. Öppna fredagsmöten (AA), låter som om jag kommer att våga mig dit. jag har också mina själ./ Kram Anne”

” TACK! Tack för att du delar med dig av dig, din smärta, erfarenheter och det är såå glädjande att du är på spåret med dig själv. Du har styrka och mod. Jag har alltid tyckt synd om min kompis mor, oxå medberoende. Nu har jag en ny vinkling. ”Känslomässigt handikappad” är vad jag brukar kalla mig själv. Kände mig träffad flera gånger. Inte uppväxt i en familj med beroendeproblem  MEN en ”känslomässigt dysfunktionell” miljö. Tack!! Nu fick jag mer ”kött på benen” och kan jobba vidare med mig själv. /M

” Du beskriver på ett väldigt träffande sätt de olika faserna i mitt liv. Kände igen mig hela vägen, det jag inte riktigt vill kännas vid. Hårt arbete lönar sig, fast det är lättare att lägga skulden på andra. TACK ”

Min lärare skrev: ” Susanne. Storartat, mycket intressant. Att familjen är mönsterbildande och präglande är en viktig insikt på gott och ont. Din framställning var ljus och hoppingivande. Bra! Snygga presentationer. Bra, lugn och metodisk framställning./ Björn”

” Susanne! Tack för att du ville delge oss dina erfarenheter och kunskaper. Du är verkligen STARK som orkar och vågar berätta om din bakgrund. Du gjorde en BRA föreläsning! Jag kände igen mig på alla punkter som du beskrev om känslomässigt handikappskompensation, trots att mina föräldrar vad jag vet, inte hade7har något beroende. Fick ingen kärlek och utvecklade detta beteende… Tack för större förståelse för mig själv, även om jag jobbat bort de flesta… Tack Susanne. Kram Monica. Ps. Att föreläsa kan du verkligen.”

” Hej! Tack för ett bra upplägg, du är mycket modig och stark som vågar stå och berätta detta inför publik. Jag känner igen mig lite i det du sa. Jag har haft en mycket taskig barndom så jag vet vad det handlar om./ Många kramar från Eva”

” SUSANNE! Oj, jag är alldeles varm… Mycket man själv känner igen och som man nu kan delge andra. Tack för att du delgav oss… Det var 1000 ggr bättre än lektion, det var jätteintressant. Bra upplägg och suveränt innehåll. Har inget negativt att säga. Fortsätt så här, tycker jag. Tack än en gång./Sofia”

” Tack för att du delade med dig av det här. Du pratar på ett sådant sätt att det är ”lätt” att ta det till sig./Johanna”

Det känns både varmt och inspirerande att läsa detta – kanske dags att damma av föreläsningen. Nu ska jag avsluta dagens blogginlägg på samma sätt som jag avslutade min föreläsning; Peter Lemarc och;

”Det finns inget bättre”

Önskar er alla en bra dag/Susanne

Nu har jag plockat undan min flexibla ateljé som jag haft i mitt vardagsrum. Alltid lite vemodigt. Jag har gjort en hel del bilder som jag är riktigt nöjd med, samt avslutat några som påbörjades för några månader sedan. Jag har dock ännu inte signerat bilderna som är klara, av den enkla anledningen att jag inte har bestämt mig för hur min signatur ska se ut. Det är en ganska viktig grej att vara nöjd med, eller spelar det inte så stor roll? Jag vet inte riktigt. Hursomhelst… jag har varit helt uppslukad i min skaparbubbla och hunnit tänka en hel del på annat samtidigt som jag jobbat på mina bilder.

Jag har bland annat funderat mycket på SINNESROEVENEMANGET som jag ska ordna till hösten. Syftet är att lyfta frågan/problematiken kring att leva nära en beroendeperson. Först hade jag tänkt mig en heldag med olika föreläsningar, men har nu låtit hjärna tänka ett par varv till och kommit fram till att jag vill ordna något som är mer återkommande – exempelvis en gång per månad. Jag har även börjat skissa på upplägg, samarbetspartners samt föreläsare. Självklart återkommer jag med mer information när det hela tagit en fastare form.

Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade ju bestämt mig för att erbjuda En annorlunda målarkurs den 9 maj och såg verkligen fram emot det. Men… mitt arbetsschema blev ändrat och jag ska jobba just precis den dagen – det var tydligen inte meningen att jag skulle göra detta just nu. Funderar dock på att hitta ett annat datum i sommar, kan tänka att det kan vara kul att göra något kreativt även på semestern – eller vad tror ni?

Nu ska ni få se en av bilderna som jag gjort. Istället för att slänga överbliven och ihoptorkad färg har jag återanvänt den på ett antal bilder. Här är en av dem.

140929 026
150425_tavlor 002
Ser nästan ut som olika världsdelar som vilar på ett isigt hav.
150425_tavlor 001
Det kändes som om jag ville rama in bilden något – tejpade och målade en ram – som var ”öppen” i hörnen. Syns kanske inte så tydligt men tejpen finns där.
150425_tavlor 010
Det färdiga resultatet! En spännande bild med häftig struktur.
150425_tavlor 021

Önskar er en fin dag/Susanne

2012 175

När det känns som om livet håller på att raseras, behöver vi be om stöd och hjälp för att laga det som gått sönder eller bygga nytt för att kunna gå vidare i livet.  Goda råd kommer ofta som ett brev på posten när omgivningen ser vad som är på gång. Dessa råd sägs i all välmening, men att följa dem kan vara lättare sagt en gjort.

För oss som lever i närheten av en beroendeperson har troligtvis fått ett antal goda råd genom åren. Ett av dessa är att sätta gränser, om det kan du läsa här, och ett annat gott råd är:

Att be om hjälp.

Vi har olika svårt/lätt för att be om hjälp. Jag tror att mycket av det blir inpräglat under vår uppväxt. Kanske har vi fått klara oss själva väldigt tidigt, både i praktiken men också känslomässigt. Vi har inte haft någon att be om hjälp helt enkelt, vi kanske till och med inte insett att det kan vara ett alternativ. Vi kanske har fått lära oss att ensam är stark och att det är både skamligt och nedvärderande att be om hjälp. Med dessa värderingar är det inte så självklart att be om hjälp som vuxen när vi står inför situationer som känns oss övermäktiga eller hotande. Det är då vi uppfinner olika strategier för att klara av våra svårigheter. Vi gör så gott vi kan med den kunskap som vi har.

Det kan även vara så sorgligt att vi tagit mod till oss och bett om hjälp men inte hittat rätt eller inte blivit trodda och tagna på allvar. Då är inte inte konstigt att vi drar oss för att försöka igen – jag vet hur det känns, men vi ska ändå inte låta det hindra oss från att söka hjälp och stöd när vi behöver.

Här följer några frågeställningar som kan dyka upp när vi funderar på att be om hjälp:

  • Överdriver jag?
  • Kommer jag att bli trodd?
  • Sviker jag min familj och/eller beroendeperson?
  • Borde jag klara av detta själv?
  • Är jag egoistisk?
  • Vad ska andra tänka och tycka om mig nu?
  • Kommer jag att få dåligt samvete, om så, varför?
  • Hur kommer min beroendeperson att reagera?
  • Kommer jag att bli lämnad?
  • Kommer min situation att bli ännu värre?

Mentala och praktiska tips till er som vill förbereda er inför att våga be om hjälp:

  • Besvara frågorna ovan.
  • Fundera på varifrån oviljan/svårigheten att be om hjälp kommer ifrån – skriv ner det och reflektera över det.
  • Skriv även ner fem saker som skulle kunna förändras i ditt liv om du bad om hjälp.
  • Läs på om din situation, lär dig mer och skaffa information.
  • Kolla upp självhjälpsgrupper som ett alternativ.
  • Ta reda på vart du kan få ”specialist” hjälp med inriktning på det du behöver hjälp med.

Fundera även på vad du vill ha hjälp med:

  • Att lösa problemen
  • Att lära dig att leva med problemen
  • Att förändra din livssituation
  • Att förstå din situation
  • Att se alternativ och möjligheter
  • Praktiska saker
  • Ekonomisk rådgivning
  • Annat…

Till sist vill jag bara säga att du är inte ensam, det finns bra hjälp att få. Du är värd att må bra!

Önskar er en fin dag/Susanne

 

 

Har du en önskan om att börja måla, men tror att du inte kan! Vill du uppleva målarglädje istället för prestationskrav? Vill du utveckla din kreativitet och ha roligt tillsammans med andra? Då är detta kursen för dig.

Jag har funderat klart och bestämt mig för att köra igång med mina kurser.

Först ut är: Våga måla  – en annorlunda målarkurs.

140715 015

Jag träffar många som uttrycker en önskan och längtan efter att uttrycka sig med färg och form, för att i nästa andetag berätta hur dåliga dom är på att rita och/eller måla. – Det ända jag kan rita är en streckgubbe, knappt det.

För mig handlar det om att ha en vilja att börja, att våga ta steget in i en spännande och oupptäckt värld som vi bär inom oss. Att måla utifrån känslan, släppa alla negativa tankar på att man inte kan eller vad andra ska tycka.

Som det mesta i livet är även detta en process;

  • Att skapa utan prestationskrav
  • Att hitta glädjen i att uttrycka sig
  • Att acceptera vårt eget bildspråk
  • Att uppskatta processen
  • Att våga prova och utmana sig själv

120303 008

Namnet Våga måla – en annorlunda målarkurs indikerar att det inte är en traditionell målarkurs. Här är fokus på deltagarna. Jag jobbar utifrån ett coachande förhållningssätt, vilket bland annat innebär att jag inte äger några svar om vad som är rätt eller fel. Vi jobbar tillsammans i en positiv och tillåtande anda mot ett gemensamt mål: Att hitta vägar till målarglädje, med minsta möjliga prestationskrav.


Vi kommer att gå igenom:

  • Självförtroendets påverkan
  • Att hantera prestationskrav
  • Vad är kreativitet och hur kan vi utveckla den

Upplägg:

  • Miniföreläsningar
  • Gruppuppgifter
  • Praktiska övningar

Datum: Lördag 9 maj (ytterligare ett kurstillfälle kommer i slutet av juni – återkommer med datum)

Tid: 9.30-16.00

Kostnad: 500:- deltagaravgift 150:- materialkostnad. Fm- och ef.middagsfika ingår. Egen lunch medtages.

Lokal: Meddelas senare (Umeå med omnejd)

Deltagarantal: 6-10 personer

Anmälan: till kontakt@susanneperneholm.se

Senast: 4 maj

Ta chansen till en rolig och utvecklande dag tillsammans med mig och övriga kursdeltagare. Känner du dig osäker, ta med dig en kompis att dela upplevelsen med. Hjärtligt välkommen!

Önskar er en fin dag/Susanne

 

 

Nu är det gjort, jag har skickat iväg ansökningsblanketten till Konst i kvarn 2015. Än så länge känns det bara roligt och positivt, men kanske kommer det att kännas annorlunda om/när jag får bekräftat ifall jag får delta.

DSC_0437

 

Kommer jag med och får ställa ut mina bilder kan jag tänka mig att både prestationsångest, tvivel och frustration besöker mitt känsloliv. Hur som helst, kommer det att bli en spännande utmaning.

Bilden som jag valde att ni skulle få följa, den står och vilar, jag är inte alls nöjd med den. Jag vet ju vad jag ville med den, men känner att jag inte lyckas förmedla den känslan. Så istället för att bara måla över den på grund av min missnöjeskänsla – får den stå och bara vara ett tag.

Alla målargrejerna står fortfarande framdukade i mitt vardagsrum trots att jag inte målat på ca en vecka. När jag ställer mig för att måla vill jag veta att jag har gott om tid, ingen ”måstetid” närmaste tre timmarna i alla fall. Tyvärr ser det inte ut att finnas så mycket tid över till målning denna vecka, när vi har sjukskrivningar på jobbet som behöver täckas upp. Men jag har ändå för avsikt att hinna grunda i alla fall en bild under veckan.

Men ni kan få tjuvkika på några andra bilder så länge.
DSC_0406
DSC_0421
Nästa bild är ännu ej klar – den är precis påbörjad, men jag gillar den skarpt. Ljuset som faller in på bilden gör den lite extra fin.

DSC_0427
Jag återkommer med uppdateringsbilden när någonting nytt finns att visa.

Önskar er en fin dag/Susanne

sätta gränser

Det är så lätt att komma med goda och förståndiga råd. Men det är trots allt bara ord.

När vi pratar om att leva nära en person med beroendeproblematik säger vi ofta att det är viktigt att sätta gränser. Jag ställer mig bakom det till 100%. Men, vi berättar sällan vad som kan hända, rent känslomässigt, när vi, kanske för första gången, tar mod till oss och sätter en gräns. Vi pratar sällan om den ångest och de skuldkänslor som kan följa efter det.

Att börja sätta gränser, säga nej och bejaka våra egna behov är en process, det är viktigt att vara medveten om detta. Det är även viktigt att förstå de känslor som kan dyka upp och varför de kommer. Att börja sätta gränser är inte alltid enkelt om vi tidigare haft andra människors välbefinnande i fokus, anpassat oss för att inte göra dem ledsna, besvikna eller upprörda. Troligtvis kommer vår omgivning att reagera och kanske agera mot oss när de upptäcker att vi börjat ändra fokus för vad som är viktigt för oss.

Vi ska inte låta detta avskräcka oss från att sätta de gränser som är nödvändiga för vår överlevnad, utveckling och välbefinnande. Det vi kan göra är att bli medvetna om vilka tankar och känslor kan dyka upp när vi sätter gränser. När vi är medvetna om detta kommer det inte som en överraskning i fall det händer, vi vet att det är en vanligt reaktion och inte något fel på oss. Därefter kan vi göra upp en liten plan för hur vi väljer att hantera det som eventuellt dyker upp inom oss.

Vanliga reaktioner och tankar när vi börjar sätta gränser:

  • Vi känner skuld och dåligt samvete
  • Vi känner oss dåliga och självförtroendet sviktar
  • Vi blir ledsna och undrar om vi gjort rätt
  • Vi ifrågasätter oss själva
  • Vi får ångest
  • Vi känner oss egoistiska
  • Vi är rädda att bli lämnade eller uteslutna
  • Vi är rädda för vad andra ska tänka om oss
  • Vi är rädda för att ha gjort någon ledsen eller sårat någon
  • Vi får en obehagskänsla i kroppen
  • Vi känner tomhet
  • Vi vill ha det ogjort

Ja, det är några av de tankar och känslor som kan dyka upp när vi börjar att sätta gränser och prioritera oss själva. Därför anser jag att det är viktigt att få stöd och hjälp för att lära sig att hantera detta. Som sagt, att sätta gränser kan vara lättare sagt än gjort. Vad är eran erfarenhet?

Önskar er en bra dag/Susanne

DSC_0417
På långfredagen var det korvgrillning tillsammans med Kärlekens familj. Det skulle först sågas ner ett par träd och röjas undan lite kvist och ris – det är en del jobb med att vara skogsägare. Vi som icke är behöriga med motorsåg, fick till uppgift att förbereda och starta upp en eld för grillning. Det var en skön känsla att bara få vara i skogen, samla ihop lite kvistar, lägga på ett par vedklabbar, för att sedan sätta fyr på alltihopa. Vi småpratade med varandra under tiden som de ”motorsågsbehöriga” fällde och kvistade björkar, Nelly fick springa lös och undersöka gamla stubbar och råtthål och ”flockens” femårig satt i sina galonbyxor och kastade snöbollar i ett vattenfyllt dike. Inget märkvärdigt men ändå så värdefullt. Tid tillsammans – upplevelser att dela – minnen att prata om. I all enkelhet.

100_2330

När vi mumsade i oss korv, drack kaffe med dopp, kom vi att prata om hur det var förr. Exempelvis att allting var stängt under påsken, från långfredag till och med annandag påsk.
100_2325
Jag tror inte ens bensinstationerna höll öppet. För inte så länge sedan stängde affärerna tidigare på lördagar och på söndagar var det helt stängt. Förr ansågs söndagen vara en vilodag. Men hur ser det ut nu? Numera har nästan allt generösa öppettider, på nätet är allt tillgängligt 24 timmar om dygnet, vi jobbar generellt mycket mer och vi är tillgängliga utan gränser. Frågorna jag ställer mig, var vi lyckligare förr, mådde vi bättre och uppskattade vi varandra och livet mer när det fanns begränsningar? Är det dags att införa en vilodag igen?

Oavsett i vilken fart vi lever våra liv, kommer vi framåt och mot samma mål.

Önskar er en fin dag/Susanne

ilska

Tänk positivt!!! Då kommer allt att ordna sig – not!

För några år sedan när jag jobbade mer aktivt som coach mötte jag en kvinna som stod mitt i livet och ställde sig frågor som;

* Vad ska jag jobba med (egentligen)

* Vad har jag för mål

* Vad håller mig tillbaka från att göra det jag tror att jag vill

* Varför har jag aldrig mått riktigt bra

Vi träffades ett par gånger och tillsammans började hon hitta en röd tråd i sitt sätt att tänka och handla, det i sin tur hjälpte henne att se vad hon behövde göra för att ta steg framåt i önskad riktning. Hon satte upp ett långsiktigt mål och ett par, tre delmål som hon började jobba med ganska direkt. Hon var en självgående kvinna, medveten om att det var hon själv som ägde processen. Tiden gick, och delmålen avklarades allt eftersom, vilket var glädjande både henne och för mig.

En av de första gångerna vi träffades berättade hon att hon var så less på alla positiva hurrarop, typ, tänk positivt så kommer det att ordna sig. – Jag har gått kurser och utbildningar för att utvecklas och förbättra mitt mående. Många av dessa är uppbyggda på att vi ska tänka positivt – att det liksom är lösningen. Det är många tusentals kronor som jag har lagt ut på detta. Jag har verkligen försökt att tänka positivt, men det har bara hjälpt mig ett kort tag, sen är jag tillbaka till mitt dåliga mående igen med låg självkänsla, dåligt självförtroende och negativa tankar om mig själv och mina prestationer. Och då känner jag mig ÄNNU sämre och misslyckad eftersom jag inte lyckats trots att jag tänkt positivt. Då känner jag mig verkligen liten och som en dålig människa.

Jag tror inte på att problem och dåligt mående löser sig bara genom att tänka positivt. Jag tror på att möta människor precis där de är för tillfället, och jag tror på att bekräfta de känslor och tankar som uttrycks. Jag tror på att bekräfta att livet kan vara skitjobbigt, svårt, tungt och för jävligt. Det var precis det jag gjorde vid detta tillfället och hon tyckte att det var så skönt och befriande – att jag inte var en sån där som bara predikade: Tänk positivt – så ordnar sig allt. En tanke som dök upp hos henne var, att kurserna och utbildningarna hon deltagit på, hade bidrag till hennes dåliga mående istället för att hjälpa henne att må bättre – på lång sikt.

Jag tror däremot på att ha ett positivt förhållningssätt, det kommer jag att skriva mer om i ett inlägg längre fram.

Vi ska inte ducka för, eller trycka undan alla våra negativa och jobbiga tankar och känslor – de finns där av en anledning. De kommer att fortsätta att pocka på vår uppmärksamhet ända tills vi öppnar vår famn och tar emot dem. De kanske kommer att kännas kalla, hårda och obekväma, men de vill bli bekräftade att de finns. De är en del av oss och de behöver hjälp med att få avslut, kanske tröst och kärlek. Först då kommer de att vandra lugnt och tryggt vid vår sida och när vi behöver, kommer de att ge oss stöd och hjälp.

Önskar er en fin dag/Susanne

 

Jag har haft hund sedan jag var i tjugo års ålder – och det är ju ett tag sedan. Det har varit olika raser, kön, storlekar och temprament. Jag hade en period när jag intresserade mig för lydnadsträning, lägga spår och provade sökarbete med hunden jag hade. Visst var det ganska kul, men mitt tålamod, då, var inte till fördel för varken inlärning eller tävling. Men jag har alltid varit noga med ledarskapsträning, det vill säga, att hunden ska veta vem som bestämmer.

ceasar
Även där har jag haft mina begränsningar genom att inte alltid vara konsekvent med de regler som gäller, men i stort sätt anser jag mig numera vara en bra och pålitlig matte. Jag har lärt mig mycket genom att se Cesar Millan på TV – hundprataren, som praktiserar hundpsykologi. Det känns som helt rätt inriktning på hundägande tycker jag, så självklart.

Det är en sådan härlig känsla och upplevelse att få vara del av resan vi (jag och Kärleken) gjort tillsammans med vår hund Nelly. Hon kom till oss som en liten osäker, rädd och framför allt avstängd hund. Ingen vet med säkerhet riktigt allt hon varit med om, men hon har inte haft den kärleksfulla start som alla hundar är förtjänta av. När hon kom till oss skällde hon på katterna, jagade dem och hade svårt att slappna av, var hela tiden på helspänn. Efter ett par dagar bestämde vi oss för att ha henne i koppel inomhus, för att vägleda henne, vad som var acceptabelt beteende och vilka beteenden vi inte accepterade. Det funkade bra, men var tålamodsprövande, vi fick turas om att hålla kopplet när vi skulle gå på toaletten exempelvis. Efter ca en vecka var hon trygg med reglerna vad gällde katterna, att de inte var måltavlor för hennes osäkerhet. Katten Olle fungerade som en medlare, när Nelly någon gång glömde bort sig och vi inte riktigt hann med. Han ställde sig helt enkelt mellan någon av de ”utsatta” katterna och Nelly för att visa att det inte var okej att fara ut mot katterna som hon gjorde.

Vi misstänkte att Nelly inte lärt sig att leka eller fått bannor när hon varit lite busig. När vi rullade en boll eller försökte få igång henne att leka tittade hon bara på oss med en helt oförstående blick. Hon förstod inte. Det tog ca fem-sex veckor innan hon gjorde en pytteliten tillstymmelse till att vilja leka – även då var det katten Olle som var behjälplig. I bara farten glömde hon bort sig när vi lekte med Olle, och sprang efter papperstussen vi kastat, sen tvärstannade hon, och återigen tittade hon på oss, som om hon undrade vad hon nyss gjort. Det tog flera veckor innan hon viftade på svansen överhuvudtaget och visade lite glädje.
DSC_0405

Nu har vi snart haft henne i två år och det händer positiva saker hela tiden. Nu är hon busig och lekfull, hon springer efter leksaker vi kastar, kampar och håller kvar mjukdjur, hon är snart som en ”riktig” hund. Hon går fint i kopplet, vi har nu en kommunikation med henne och det är så glädjande och vi är stolta över det jobb vi lagt ner och fortsättningsvis kommer att lägga ner på att hon ska få ett tryggt, roligt och bra hundliv tillsammans med oss. Visst finns det alltid saker kvar att förbättra, men vi har lagt en bra grund att jobba vidare med.

Vad vill jag då ha sagt med detta inlägg? 

* Förändringar är möjliga när vi tror på dem

* Tillsammans gör vi det möjligt

* Visualisera det vi vill uppnå

* Att hjälpa någon annan stärker och utvecklar oss 

* Att hjälpa någon annan ger livet en mening

Önskar er en fin dag/Susanne