DSC_0460

Det är många år sedan nu, rättare sagt 1996 som jag var kursledare på en kurs i ABF:s regi. Jag blev tillfrågad med kort varsel eftersom ordinarie kursledare blivit sjuk och inte kunde hålla kursen. Det var lite otydligt vilken typ av kurs det var. När jag frågade kvinnan som ringde upp mig fick jag till svar att hon inte riktigt visste vad det var för kurs. – Nåt med kroppsspråk, var det svar jag fick. Inte speciellt mycket att gå på. Så jag började första kurstillfället med att fråga deltagarna vilka förväntningar de hade och utifrån deras svar förstod jag att det var en: ”Våga tala Kurs”.

Det var tolv deltagare – kvinnor – vars förhoppning var att våga tala inför en grupp människor, exempelvis inför sina kollegor på jobbet. När vi samtalade om varifrån denna rädsla för att tala inför andra kommit, var 90% övertygade att det var från skolan, när de tvingats att redovisa inför klassen och många gånger blivit både hånade och utskrattade på grund av sin nervositet. Många berättade också om korkade, ogenomtänkta och ibland rent elaka kommentarer även från lärare, som man kan tycka borde förgå med gott exempel och inse vikten av ödmjukhet inför dessa situationer.

Det finns undersökningar som visar på att vi är mer rädda för att tala inför en grupp än för döden, spindlar, ormar och att störta med ett flygplan. Med andra ord är det många som delar denna rädsla.

Syftet med min ”Våga tala kurs”, var just att våga, jag la ingen energi på att lära ut olika tekniker utan fokuserade på att deltagarna skulle känna sig bekväma i att ”göra bort sig” utan att få ångest, panik och börja tänka en massa negativa tankar. När man lär sig hantera denna utsatta situation, fixar man även att tala inför andra. Till min hjälp hade jag bland annat en del dramaövningar som jag fått med mig från min estetutbildning som jag gått på Strömbäcks Folkhögskola.

Vi träffade vid fem tillfällen och hade fantastiskt roligt ihop. Någon vecka efter avslutad kurs fick jag ett handskrivit brev från en av mina kursdeltagare. Ett vackert skrivit brev med en UTVÄRDERING av kursen. I dagens samhället är ett handskrivit brev så genuint speciellt och jag blev så glad över att jag sparat det. Och visst blir jag glad och varm i hjärtat när jag återigen läser igenom brevet.

– UTVÄRDERING –

Umeå 27/3-96

Kursen: Kroppsspråk – Andning – Röst

”För att börja i någon ände, så orsaken till att jag ville gå den här kursen var att jag ville lära mig att Tala inför människor. För att fortsättningsvis berätta om mig själv så har min skräck inför att göra just detta under åren utvecklats till en rent social fobi, som jag medicinerats för i ca ett år snart. min fobi har gjort mig socialt handikappad, där jag blivit nödsagd att säga ifrån, tacka nej och alltid vara på min vakt för att slippa bli utsatt för att bli utsatt., om du förstår vad jag menar!

Det hela har naturligtvis medfört en negativ livssyn, där det mesta blivit till besvärligheter då självförtroendet haft en ständigt sluttande kurva. Istället för att ”bara” fylla trettio i höstas, önskade jag att jag fick fylla det dubbla som min mor.

I samband med min medicin, med mitt beslut att ta itu med min tillvaro, min flytt till en ny stad OCH äntligen VÅGA börja den här kursen, så började mitt liv sakterliga förändras. Den här kursen som jag egentligen tänkte börja med min kompis (min BÄSTA väninna) har överträffat mina förväntningar med hästlängder. Just då det varit så roligt ända från början. Och för att det  varit på det psykologiska planet, mer än på det praktiska. (Eftersom jag varit ett ”psykologfall”) Vidare: För att man kan titulera kursen Positivt Tänkande också. Att bejaka! Att vara spontan! Att våga vara löjlig! Att vara positiv, glad, fnittrig.

Den här kursen har varit PRECIS VAD JAG BEHÖVDE! Som mitt liv och min tillvaro har sett ut. Sen om jag, någonsin kommer att tala, hålla en redovisning inför en klass utan att få hjärtklappning, det vete sjutton. Men det spelar en mindre roll, för det finns ju dessa betablockerare som tydligen är ofarliga i liten dos och om de används vid enstaka tillfällen. Och det är så bra att de finns. för nu tror jag faktiskt att jag kommer att våga börja studera igen. Äntligen.

Susanne, du har varit så bra. Inte som en vanlig ”kursledare”. Mer som en av oss! Jag skulle älska att fortsätta kursen, hellre till hösten med många tillfällen till övning, än en intensivkurshelg. Hör av dig!”

Kram Magdalena

Tänk att jag varit en liten bidragande orsak till att Magdalena vågade börja studera igen. Undrar vad hon gör i dag?

Ha en fin dag/Susanne

 

Kommentera

Post Navigation