Här är Sinnesrofestivalens logga för 2016!!!

160219_ nyprofilbild FB-sidan_Umeå_2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arbetet har redan påbörjats med att skapa ett fantastiskt inspirerande program för alla som är nyfikna och längtar efter en förändring i sitt liv. Vårt mål är att festivalens besökare ska bli motiverade, få ökad kunskap, uppleva omtanke och kärlek för att må så bra som möjligt utifrån sina egna förutsättningar.

Kom ihåg: Aldrig försent att förändra!!!

Just nu är det fullt fokus på Sinnesrofestivalen. För er som vill läsa mer om medberoende, anhörigfrågor rekommenderar jag:

Sammanfattning av Sinnesroveckan

– Min livlina och att sätta upp mål och ta ut en riktning

– Vad är medberoende

– Ångest när du sätter gränser?

Du kan även leta inlägg under kategorierna till höger; Medberoende och Alkohol och fördomar.

Sinnesrofestivalen har en egen blogg som du hittar här: Sinnesrofestivalen

Vi finns även på Facebook – Sinnesroveckan och evenemanget Sinnesrofestivalen.

Välkomna den 14 november

 

A house built on a rock on the river Drina is seen near the western Serbian town of Bajina Basta, about 160km (99 miles) from the capital Belgrade May 22, 2013. The house was built in 1968 by a group of young men who decided that the rock on the river was an ideal place for a tiny shelter, according to the house's co-owner, who was among those involved in its construction.  REUTERS/Marko Djurica (SERBIA - Tags: ENVIRONMENT SOCIETY TRAVEL TPX IMAGES OF THE DAY) - RTXZWGT

A house built on a rock on the river Drina is seen near the western Serbian town of Bajina Basta, about 160km (99 miles) from the capital Belgrade May 22, 2013. The house was built in 1968 by a group of young men who decided that the rock on the river was an ideal place for a tiny shelter, according to the house’s co-owner, who was among those involved in its construction. REUTERS/Marko Djurica (SERBIA – Tags: ENVIRONMENT SOCIETY TRAVEL TPX IMAGES OF THE DAY) – RTXZWGT

Vad händer med oss när vi isolerar oss, undviker att möta andra människor och väljer bort tillhörighet?

1. Vi kommer att uppleva en obekväm känsla av otrygghet som får oss att vara på vår vakt och beredda att försvara oss själva och våra närmaste. I absurdum.

2. Otryggheten leder oss vidare till katastroftankar och rädslor av olika slag.

3. Vi kommer att uppleva omgivningen som ett hot mot vår ”trygga” tillvaro i den borg vi byggt upp.

4. Vi kommer ofta att känna oss sårbara, små, missförstådda och osäkra eftersom vi upplever en stark ensamhets- och övergivenhetskänsla.

5. Vi blir bittra och avundsjuka på alla andra som tycks leva det ”perfekta livet”.

6. Vi umgås för mycket med våra egna negativa tankar – ifrågasätter oss själva alldeles för mycket och stänger ute positiv feedback.

7. Vi kommer att börja tro att våra negativa tankar om oss själva är sanna.

8. Eftersom vi inte öppnar upp för andras tankar, idéer – lever vi i ett moment 22, med samma, samma och samma.

9.  Tanken på att bryta vår isolering och öppna upp för omvärlden skrämmer oss och kan skapa ångest.

10. Isolering gör oss dumma och vår utvecklingskurva avstannar.

Att bryta isoleringen och tystnaden är nödvändigt i fall vi lever i en relation med eller i närheten av en beroendeperson. Många upplever att de sviker beroendepersoner, familjen och sig själva i fall de berättar hur deras tillvaro ser ut. De tycker att de ”skvallrar” och ingen vill väl vara en ”skvallerbytta”.

Varför inte istället se det som att glänta på en ny dörr och ropa lite försiktigt; – Hallå, finns det någon där? Förhoppningsvis kommer någon och hälsar oss varmt välkommen, tar vår hand och hjälper oss att ta vårt första steg till en positiv förändring.

Önskar er en fin dag/Susanne

 

100_5219

Det är med skräckblandad förtjusning  jag läser brevet som bekräftar att jag fått en plats i årets Konst i kvarn. Hjärtat slår lite extra när jag tänker på att detta är allra första gången som jag ställer ut mina bilder för andra att ta del av. Många funderingar och känslor – men det är väl en del av det som är spännande i livet – att utmana sig själv och göra sådant vi längtat efter och önskat oss. Mina bilder kommer att finnas där under perioden 11-17 JULI, självklart kommer jag att vara där så mycket som det är praktiskt möjligt. Jag vill passa på att njuta av att vara mitt i, när en dröm går i uppfyllelse. Jag hoppas att ni tittar förbi, mer info. kommer.

Jag har skrivit om det tidigare, men det tåls att påminnas om: SÄTT UPP MÅL I LIVET. Livet blir enklare när vi tar ut en riktning och vet vart vi är på väg. Det hjälper oss att fatta beslut, drömmar och mål blir en mental frizon att vila i när det blåser runt oss och vi behöver något konkret att hålla fast i.

I går var jag på en helt fantastisk hundkurs med Alexandra Ortega, ni ska få läsa mer i ett kommande inlägg. Alexandra är utbildas hos Cesar Millan – mannen som talar med hundar (en av mina stor förebilder) och hon är lika klockren i sina analyser av var ”hundproblemen” kommer ifrån.  Självklart är de vi som håller i kopplet som behöver mer insikt och kunskap om hur vi beter oss tillsammans med våra fyrbenta vänner. Jag anser att jag kan en hel del om hundar och hur jag interagerar med dem, men jag lärde mig SÅ otroligt mycket av henne och det vi gjorde tillsammans med de övriga kursdeltagarna. Det här är en sådan grej som man måste uppleva för att förstå. Jag hoppas att vi kan bjuda hit Alexandra till Umeå så fler kan få lära sig mer om hundpsykologi.

Önskar er en fin dag/Susanne

sätta mål_livlina
Det är rent ut sagt ett h-vete att måsta stå och se på när ens älskade barn sjunker allt djupare ner i ett alkoholmissbruk och vara helt maktlös inför dennes val. Jag har många gånger beskrivit det som att tvingas stå bakom en tjock glasruta och se på när hen håller på att drunkna – utan att kunna springa dit och rädda denne. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriker och bankar på glasrutan. Ser mig inte, vill inte höra eller veta av mig – just då.

Det finns en sak som har varit viktigt för mig under alla dessa turbulenta år av oro, rädsla, frustration, desperation och till slut kapitulation. Jag har trots allt hela tiden förstått att jag måste ta hand om mig själv för att orka överleva och leva, oavsett mitt barns val, dessutom är jag ju mamma till ett barn till.

Min livlina har varit att:

  • Sätta upp mål och ta ut en riktning
  • Skapa positiv energi i mitt liv, göra saker jag gillar och är bra på, äta vettigt och promenera
  • Vara modig
  • Be om hjälp när jag behöver
  • Plan för hur jag hanterar stress och motgångar
  • Att verka för att mitt barn skulle välja en behandling
  • Ge tid till min son
  • Starka och kärleksfulla familjeband
  • Berätta vad jag känner och ser – till de som det berörde
  • Vara en positiv förebild för båda mina barn

Att ha tydliga mål och en riktning har hjälpt mig att göra val i livet, det har gett mig trygghet och kraften att söka lösningar. När jag vet vart jag är på väg blir livet mer uthärdligt när de jobbiga perioderna kommer och jag kan vila och hämta energi i från tanken och känslan när målen är uppfyllda.

Jag vill på intet sätt påstå att resan varit eller är, enkel, visst har jag misströstat, gått ”vilse” och struntat i att göra det jag vet att jag borde, försökt kontrollera och tröstat mig själv med skräpmat och sötsaker när jag ”misslyckats”.  Jag har tyckt synd om mig själv, skyllt mitt dåliga mående på andra och omständigheter i mitt liv, men, jag har ända alltid hittat tillbaka till vägen mot mina mål och min riktning.

I dag är jag tacksam för att mitt barn varit nykter i nitton månader. Jag är tacksam för att vi har en positiv grund att stå på för att bygga starka och kärleksfulla relationer. Jag – min dotter och min son.

Livet är en resa, både med- och motgång – en process  –  ständigt under utveckling och det är mitt ansvar att förhålla mig till det.

Önskar er en fin dag/Susanne

 

 

 

Inför SINNESROVECKAN som var ett bloggevenemang här på min blogg, skapade jag även en sida på Facebook med samma namn. Efter SINNESROVECKANS slut, har jag fortsatt att skriva inlägg på den FB-sidan. Fler och fler upptäcker och gillar sidan vilket är väldigt roligt. SINNESROVECKAN är i första hand tillägnat alla som är nära vän, kollega eller anhörig till någon med beroendeproblematik. Självklart är alla andra också välkommen att gilla och ta del av mina inlägg, utlottningar och bilder. Men som sagt, fokus ligger på att lyfta fram anhörig/närståendeperspektivet.

För er som är ny besökare på bloggen kan jag berätta att jag även här skriver om medberoende, att leva nära en person med beroendeproblematik. Vill du läsa vad jag skrivit finns olika alternativ att välja under KATEGORIER i högerspalter. För er som vill läsa lite mer om just vad medberoende kan vara, kan du börja här: VAD ÄR MEDBEROENDE. Därefter kan du klicka dig vidare till nästa inlägg, längst ner på sidan.

Jag kan även rekommendera att läsa inläggen under SINNESROVECKAN.

Under hösten följer jag upp SINNESROVECKAN med SINNESRODAGEN som blir ett evenemang i verkliga livet. Planering pågår för fullt. Jag vill sätta ramar och formen för detta innan det blir sommar och semestrar. Jag vet av erfarenhet att saker och ting tar både längre tid och mer energi än man först tänkt sig. Av den anledningen vill jag vara ute i god tid.

Det var allt för i dag. Önskar er en fin dag/Susanne

Kommer ni ihåg känslan när man som barn fick måla med vattenfärg? Ett vitt papper, en mugg med vatten, en pensel eller två och ett antal olika färger i runda block. Fritt skapande, färger som flyter ihop, träd, hus, människor och djur i olika storlekar. Fantasifullt, inga prestationskrav och vuxna som beundrar och lovordar. Bara glädje!

susanne_3 år_2

Allt eftersom vi växer upp börjar det ställas mer och mer krav och förväntningar på våra kreativa uttryck. I målarböckerna förväntas det att vi ska hålla oss innanför linjerna – färglägger vi innanför är vi ”duktiga”. Utanför är mindre bra, inte så fint, vi uppmuntras att hållas innanför linjerna.
susanne_3 år_målarbok

Målar vi med mörka och svarta färger får vi höra: – Men, det där ser så tråkigt ut, använda gladare färger – måla en sol!

Vuxna vill gärna styra vad som ska målas och ritas, helst roliga och glada saker och människor – i trevliga och ”positiva” färger. Vi får tidigt lära oss vad som uppskattas och vad som är önskvärt och acceptabelt när det gäller att uttrycka sig med färg och form. Många av oss har med oss dessa förväntningar in i vuxenlivet och inbillar oss att vi varken kan rita eller måla. Jag vill påstå att detta är feltänk.

Jag tror att alla kan hitta sitt eget bildspråk, sitt alldeles speciella sätt att uttrycka det som känns och finns inom oss. Med lite träning tror jag också att vi kan börja uppskatta de bilder vi skapar och acceptera och tycka om vår ”inre konstnär”.

Att måla är ett utmärkt sätt att ”lätta på trycket”, att måla av sig det som känns och berör. Det är nästintill omöjligt att ljuga för sig själv i val av färger och former när det kommer till att uttrycka en känsla exempelvis. Det handlar mest om modet att VÅGA uttrycka sig.

Jag vill att fler ska få möjligheten att upptäcka sin egen målarglädje.

Av den anledningen kommer jag att erbjuda målarkurser till alla er som längtar efter att måla med glädje och utan prestationskrav. Vill du ha hjälp med att hitta ditt bildspråk och måla för att göra det osynliga inre synligt? Tillsammans gör vi det möjligt. Jag har själv gått flera målarkurser och det är SÅ roligt att skapa tillsammans med andra, det blir en härlig energi som lockar fram både mod och känslor.

VÅGA MÅLAen annorlunda målarkurs.

Jag ser fram emot att få måla tillsammans med dig. Är du intresserad? Maila din intresseanmälan till: kontakt@susanneperneholm.se

Önskar er en fin dag/Susanne

 

April månadens TOPP TRE-INLÄGG (mest lästa) är följande:

1. Ångest när du sätter gränser?

2. Tio vänskapstips

3. Orolig inför påskhelgen?

Har du inte läst dessa inlägg – gör gärna det och om du tycker att de ger dig något – tipsa gärna en vän.

Så var det dags igen – att rensa bland både tankar och papper. Ett återkommande inslag i mitt liv. Den senaste veckan har jag ägnat mig åt att rensat ut, sorterat upp och slänga sådant som är överflödigt, oanvändbar eller helt enkelt inte fyller något syfte längre. Det handlar i första hand om allt jag samlat på mig i ”pappersväg”. Sådant jag sparat – kan vara bra att ha. En hel del från min hälsocoach utbildning åkte i soporna faktiskt, likaså broschyrer och informationsfoldrar jag sparat enbart för att de hade en snygg layout eller en gullig liten detalj jag fastnat för. Men har jag inte haft användning för dem de senaste tre åren lär jag knappast ha det sen heller. Det går inte att spara hur mycket som helst, hur länge som helst – jag kvävs. Jag vill ge plats för nytt och fräscht. I takt med att jag rensar ut och sorterar upp runt omkring mig pågår en liknande process inombords. Hoptrasslade tankar börjar nystas upp och så småningom kan jag återanvända dem till något nytt.

En annan fördel med att rensa ut är förstås att man hittar små guldkorn man inte visste, eller hade glömt bort att man hade. Jag vill dela med mig av ett av dessa guldkorn som en del av er kanske redan läst – men det tåls att läsas igen. Det framgår inte vem som skrivit detta, men det sägs att det är en man i 80-års åldern.

” Om jag fick leva om mitt liv igen, skulle jag göra fler misstag nästa gång. jag skulle vara galnare än jag varit denna gång.

Det finns väldigt få saker som jag tar allvarligt längre. Jag skulle definitivt vara mindre hygienisk.

Jag skulle:

  • ta mer chanser
  • jag skulle resa mer
  • jag skulle bestiga fler berg
  • jag skulle simma i fler floder
  • ha njutit av fler solnedgångar
  • ätit mer glass och mindre bönor

Vi skjuter allihop upp saker till den där dagen i framtiden som aldrig kommer.

Lite nu och då skulle jag uppträda lite som en galning. Jag skulle ha fler verkliga bekymmer och färre inbillade. Du förstår, jag var en sådan där människa som levde profylaktiskt, förnuftisgt och förståndigt timme efter timme och dag efter dag.

Åh, jag har haft mina ögonblick och om jag fick göra om alltihopa igen skulle jag försöka att inte ha något annat – bara ögonblick, det ena efter det andra, istället för att leva så många år i framtiden.

resväskaJag har varit en sådan där människa som inte gick någonstans utan en termometer, en hetvattensflaska, munvatten, en regnrock och en fallskärm. Om jag fick göra om alltihopa igen, skulle jag resa med mycket mindre bagage – mycket mindre. Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren och hålla på längre på hösten. Jag skulle åka mera karusell, heja på fler människor och plocka mer blommor och dansa mycket oftare – om jag fick göra om alltihop igen.

Men du förstår – det får jag inte.”

Jag fastnade mest för det här med att resa med mycket mindre bagage – och för mig handlar det om både i reella ting, som känslomässiga.

Önskar er en fin dag/Susanne

 

DSC_0460

Det är många år sedan nu, rättare sagt 1996 som jag var kursledare på en kurs i ABF:s regi. Jag blev tillfrågad med kort varsel eftersom ordinarie kursledare blivit sjuk och inte kunde hålla kursen. Det var lite otydligt vilken typ av kurs det var. När jag frågade kvinnan som ringde upp mig fick jag till svar att hon inte riktigt visste vad det var för kurs. – Nåt med kroppsspråk, var det svar jag fick. Inte speciellt mycket att gå på. Så jag började första kurstillfället med att fråga deltagarna vilka förväntningar de hade och utifrån deras svar förstod jag att det var en: ”Våga tala Kurs”.

Det var tolv deltagare – kvinnor – vars förhoppning var att våga tala inför en grupp människor, exempelvis inför sina kollegor på jobbet. När vi samtalade om varifrån denna rädsla för att tala inför andra kommit, var 90% övertygade att det var från skolan, när de tvingats att redovisa inför klassen och många gånger blivit både hånade och utskrattade på grund av sin nervositet. Många berättade också om korkade, ogenomtänkta och ibland rent elaka kommentarer även från lärare, som man kan tycka borde förgå med gott exempel och inse vikten av ödmjukhet inför dessa situationer.

Det finns undersökningar som visar på att vi är mer rädda för att tala inför en grupp än för döden, spindlar, ormar och att störta med ett flygplan. Med andra ord är det många som delar denna rädsla.

Syftet med min ”Våga tala kurs”, var just att våga, jag la ingen energi på att lära ut olika tekniker utan fokuserade på att deltagarna skulle känna sig bekväma i att ”göra bort sig” utan att få ångest, panik och börja tänka en massa negativa tankar. När man lär sig hantera denna utsatta situation, fixar man även att tala inför andra. Till min hjälp hade jag bland annat en del dramaövningar som jag fått med mig från min estetutbildning som jag gått på Strömbäcks Folkhögskola.

Vi träffade vid fem tillfällen och hade fantastiskt roligt ihop. Någon vecka efter avslutad kurs fick jag ett handskrivit brev från en av mina kursdeltagare. Ett vackert skrivit brev med en UTVÄRDERING av kursen. I dagens samhället är ett handskrivit brev så genuint speciellt och jag blev så glad över att jag sparat det. Och visst blir jag glad och varm i hjärtat när jag återigen läser igenom brevet.

– UTVÄRDERING –

Umeå 27/3-96

Kursen: Kroppsspråk – Andning – Röst

”För att börja i någon ände, så orsaken till att jag ville gå den här kursen var att jag ville lära mig att Tala inför människor. För att fortsättningsvis berätta om mig själv så har min skräck inför att göra just detta under åren utvecklats till en rent social fobi, som jag medicinerats för i ca ett år snart. min fobi har gjort mig socialt handikappad, där jag blivit nödsagd att säga ifrån, tacka nej och alltid vara på min vakt för att slippa bli utsatt för att bli utsatt., om du förstår vad jag menar!

Det hela har naturligtvis medfört en negativ livssyn, där det mesta blivit till besvärligheter då självförtroendet haft en ständigt sluttande kurva. Istället för att ”bara” fylla trettio i höstas, önskade jag att jag fick fylla det dubbla som min mor.

I samband med min medicin, med mitt beslut att ta itu med min tillvaro, min flytt till en ny stad OCH äntligen VÅGA börja den här kursen, så började mitt liv sakterliga förändras. Den här kursen som jag egentligen tänkte börja med min kompis (min BÄSTA väninna) har överträffat mina förväntningar med hästlängder. Just då det varit så roligt ända från början. Och för att det  varit på det psykologiska planet, mer än på det praktiska. (Eftersom jag varit ett ”psykologfall”) Vidare: För att man kan titulera kursen Positivt Tänkande också. Att bejaka! Att vara spontan! Att våga vara löjlig! Att vara positiv, glad, fnittrig.

Den här kursen har varit PRECIS VAD JAG BEHÖVDE! Som mitt liv och min tillvaro har sett ut. Sen om jag, någonsin kommer att tala, hålla en redovisning inför en klass utan att få hjärtklappning, det vete sjutton. Men det spelar en mindre roll, för det finns ju dessa betablockerare som tydligen är ofarliga i liten dos och om de används vid enstaka tillfällen. Och det är så bra att de finns. för nu tror jag faktiskt att jag kommer att våga börja studera igen. Äntligen.

Susanne, du har varit så bra. Inte som en vanlig ”kursledare”. Mer som en av oss! Jag skulle älska att fortsätta kursen, hellre till hösten med många tillfällen till övning, än en intensivkurshelg. Hör av dig!”

Kram Magdalena

Tänk att jag varit en liten bidragande orsak till att Magdalena vågade börja studera igen. Undrar vad hon gör i dag?

Ha en fin dag/Susanne